Tydligen är jag ingen intellektuell människa... men who cares?

Inte jag iaf! Om sanningen ska fram så sa en kompis till mig häromdagen att jag inte är någon intellektuell människa, fast hans syn på intelligens är hurvida man kan matte eller inte. Den här personen har ingen allmänbildning (vilket faktiskt anses vara intellektuellt att ha) whatsoever och jag måste säga att jag tycker synd om honom. Jag trivs väldigt bra med mig själv och i mitt fall så kan ingen trycka ner mig, jag har fått min dos av det och jag vet att jag är mycket bättre än så.

Jag fick bara en uppenbarelse iom den förolämpningen och det har inget med mig att göra egentligen, hade det varit 7-8 år tillbaka i tiden så kanske jag hade tagit åt mig och skrivit ett inlägg om mina känslor och så men jag tänker ägna det här blogginlägget till dem som faktiskt utsatts för det här så pass mycket att det faktiskt har förstört deras liv. Det kallas mobbning. Det är ett ämne som ligger mig nära hjärteroten.
Till och börja med så är det svårt att dra en linje om vad som är mobbing eller inte. Men vi ska försöka göra en enkel lösning och säga att när det sker ett par gånger att, speciellt bland barn, antyder något på kläder eller något annat inte är mobbning utan det är att retas. Sker det under en längre period så kan man i särklass dra det som mobbning. Där jag är uppvuxen så var det vanligt att om man hade hamnat i en mindre konflikt med någon annan så ringde telefonen direkt efter att föräldrarna kommit hem och så lät det "Din son/dotter sa det här till mitt barn!", dessa föräldrarna kallas curlingföräldrar och de är ju kända för att göra allt för sina barn och dessa föräldrarna skulle med största sannolikhet säga att "vilken ful tröja du har"*barns röst* är mobbning... Inte direkt.
Jag minns mig ha läst en del artiklar om en kille vid namn Emil tog livet av sig pga av en elak visa eller något sådant som några killar ska ha sjungt en längre period. Han blev 19 år. Och jag har funderat på hur långt det ska gå innan något händer. Personligen så vet jag att på den skolan jag gick på tills jag var 14 så brydde sig lärarna inte ett skit om barnens hälsa utan vände bara ryggen till och låtsades som inget hände. Jag vet inte hur vanligt det är att sådana saker händer, men det är något jag faktiskt funderat mycket på. hur mycket ser lärarna på en skola när det kommer till mobbning?
Ska man lita på friends.se så har ungefär 30% ingen aning om vem som leder utredningen mot mobbningen i skolan och hur fel är inte det?

Jag vet att det här är en rätt off, men jag kände att jag behövde få ut det här från mina tankar.