RIP Fido

Det här inlägget är tillägnat en hund som funnits i mitt liv i 11 år och ca 9 månader, min filosof Fido. Det har varit en tuff dag idag, han åkte ifrån hemmet vid 14:30 och då var sista gången och chansen vi kunde säga hej då till honom. I 3 dagar har jag gråtit över att han skulle få komma till hundriket, men eftersom han har varit blind enda sedan jag kom hem från det militära så var det väl dags. Samtidigt som jag vet att han har det bättre nu så kommer den egoistiska delen av mig fram, den som vill behålla honom. Han var verkligen allt för mig och det är han fortfarande. Vi har haft nästan 12 underbara, otroligt roliga år tillsammans, vad mer kan man önska sig! Fido var en kille med stil!



Han älskade snön med, att få springa i snön var det bästa han visste efter maten såklart.

Syskonen älskar varandra, Tussan och Fido delade på allt.

Livsnjutaren Fido! Han visste hur man njöt av livet!

Han fick iaf slicka av en våt Odie sin sista dagen i livet! Odie klagar aldrig över den här uppvaktningen!

Här tar jag farväl av Fido. Det syns inte men jag storgråter.

Här somnar han in för sista gången! Han var så fin! Rest In Peace Fido! Du var bäst!

Jag kan inte förstå att han är borta, men sanningen är den att han ser jag aldrig igen. Men jag vet att i hundriket får han all kyckling och alla benen han vill ha! Jag älskar dig Fido!

Snart får vi askan hem, den ska vi bevara hos oss!