I can't stop cry, but you can hear my laughter from heaven.

Det har gått tre superlångsamma dagar sen vi förlorade vår Fido, vi sörjer allihop men på våra egna vis. Mamma, hon gråter högt så fort han kommer på tal. Min bror, han grät när Fido väl försvann och jag tror han gör det än. Pappa, han grät när själva avlivningen ägde rum. Jag själv vill gråta ensam, slicka mina sår mer inombords. Jag kan verka glad bland andra människor, men när jag är ensam så gråter jag och sörjer och värst är att jag inte somnar om nätterna. Han har ju inte försvunnit ur huset verkar det lite som ibland och sanningen är att jag hoppas att han fortfarande går runt här precis som han kunde gå för ett halvår sedan fastän vi inte längre kan se honom liksom han inte har kunnat se oss.
Han hade elefanthud, vilket bara taxar får, det gör att han luktar illa och hans hud under pälsen ser grå ut. Han var allergisk, blev tunnhårig och trött. På allt det här så blev han helt blind, jag misstänker att det har utvecklats enda sedan i somras då han faktiskt slutade gå mer eller mindre, fastän han slutade helt när han blev helt blind när jag kom hem ungefär. En hund kan inte föra sin egen talan, vilket gör det svårare för oss att veta om han lider eller ej.
Han var en väldigt glad hund, men speciellt i mat.

Man minns så mycket från honom, han gjorde en hel konstiga saker man skrattar åt, men på samma gång så börjar man storgråta för att man saknar de där dragen som fanns hos honom. Han älskade t.ex. att bajsa på asfalten, speciellt om det kom någon gående, det var inte heller lite som man fick plocka upp. Man saknar konstigt nog att få plocka upp efter honom. Jag har aldrig sett en så liten hund lägga ut högar som en stor hund.
Han tog alltid de andra hundarnas ben och lade sig på dem för att försäkra sig om att ingen annan skulle kunna ta dem ifrån honom.
Han älskade att ligga i trånga utrymme, ju trängre desto bättre. Som vårt katthus han knappt kom in genom öppningen på.
Det roligaste var att han hatade när de andra lekte, så en gång gick han ut i trädgården när Tussan lekte med en boll och punkterade de. Dock satt den fast i munnen på honom, vilket såg rätt kul ut.
Han åt nästan allt, men kyckling var hans favorit som han fick dagen innan han försvann.

Han kommer snart hem igen, fast inte i den fina, fasta, runda formen han var utan i en urna och det är jag glad över. Det ska bli glad att få ha honom hemma på något sätt iaf, fastän jag inte kan ta ut honom på promenad eller ge honom godis. Men han ska få en vägg i mitt rum med bara en massa foton på honom. Han var en pärla! Och jag saknar honom något otroligt!
När jag kommer upp på morgonen så känns det som att jag kommer se honom ligga i sin säng i hallen, men det gör han inte. När jag ska äta frukost hoppas jag på att han ska stå där och tigga som han alltid gjort, men det gör han inte heller. Fastän han inte finns där i fysisk form så finns han i mitt hjärta och det kommer han alltid att göra! Jag älskar honom!