Catrin's Themesong

Ja, jag råkar ha min egna themesong för just mitt liv. Ja och jag råkar trivas sjukt bra med att veta om att det är rätt låt. Den skrevs ju på 60-talet och hur skulle de veta att den var dedicated för just mig? Visst är livet lustigt ibland?!
Här är den:






Så är det faktiskt! Förutom det så vart jag en aning förvånad över hur lite man kan kopiera från youtube till den här bloggen, det vara bara ett kort stycke som följde med. Det slutade med att jag fick kopiera över via ett wordpad-blad och klippa ut och klistra in stycke för stycke från bladet till bloggen. Inte så avsevärt roligt med mitt dåliga humör och en dator som verkar hänga sig till och från. Man blir ju iofs inget annat än arg, men det är ju inte kul för själva datorn och min man här vid min sida.

Anledningen till själva sången är väl att det har bara varit avsevärt jobbigt för mig i alla situationer den senaste tiden sedan mitt avsevärda misslyckande i CAEn. Det är lite på kant med föräldrar där hemma och jag anser det mest vara jobbigt och letar efter första bästa platsen att gräva ner huvudet i som en struts. Trots alla mina förskräckliga misslyckande så vill ju mina föräldrar ha mig hemma, vilket jag inte vill men jag verkar dock inte ha något val här... Jag kommer ju slippa ta lån som jag kommer få betala av tills jag dör, sen är jag närmare än Odie, sen så behöver jag ju inte handla min egna mat utan den smyger jag upp i köket och tar fastän jag kanske inte får. I den situationen låtsas man som inget utan att man råkar ha den i magen vid det tillfället de kommer att fråga och då tittar man sött på dem och säger "vad då för något? Jag har inte sett något." Vad ska de göra åt saken? Trycka ner handen i strupen på mig för att komma åt maten som har anlänt till sin jobbigaste station, magsäcken! Hehe, det är ju alltid en för del.
Däremot kommer jag inte få vuxenpoäng, jag kommer inte få ta hand om mig själv och jag kommer aldrig lära mig att bo ensam vilket är min största mardröm. Jag undrar hur det här kommer gå! Jag kommer ju dö när jag lämnas ensam i framtiden osv. Det är ju trots allt mitt största skräckscenario, att vara ensam hemma. Visst är jag löjlig? Men jag talar sanning.

Vi får väl se vart det hela leder!