Magsjuka är inte nice, men ibland ändå...

Jag blev magsjuk i lumpen precis lagom tills vi skulle ut på en veckas fältvecka, kan säga att det var lagomt kul. I tisdags sa bara syster att jag skulle bli kvar på luckan och vila för att sen på onsdag morgon gå tillbaka och få en ny bedömning av vad som skulle hända. Jag gick alltså tillbaka dagen därefter med mina andra 3 sjuka kompisar varav en som inte var magsjuk.
Jag kom in i rummet och hon frågade mig när jag hade spytt senast, vilket var samma morgon. Svaret jag fick var:
- Var du en av de som åt spagetti och köttfärssås igår? Lilla gumman, det vet du väl att du inte ska äta, det är så mycket kryddor och sånt i det och din lilla mage är irriterad. Du ska äta krämer och så, men absolut inte mjölkprodukter och mycket kryddor. Jag skickar hem dig och sjukskriver dig där tom måndag 7/9 och sen ska du återslutas till gruppen.

Visst var det inte illa att få bli frisk hemma, men kan då inte säga att tågresan var bekväm. Vem hade velat använda toan efter att jag var klar med den? Nog inte många, men nu känner jag mig frisk vilket är otroligt härligt.

Dessvärre kan jag ju inte påpeka att veckan innan då jag fick gå till doktorn efter många om och men för att få kolla mina fötter. Jag kommer in hos läkaren, blir tillsagd att ta av mig strumpor och lägga mig på britsen för att han skulle få klämma på fötterna och titta på dem mer noggrant Sagt och gjort, men resultatet var inte någon höjdare:
- Dina fotvalv är trasiga, du ska inte bära tung packning med de här fötterna. Sen kommer du få hammartår, så det bör vi iaf försöka hindra lite så att du inte får det i förtid eftersom det är som det är. Så jag ska skicka en remiss till sjukhuset här så att du får åka till en specialist och få inlägg.
- Hur lång tid tar det tills jag får tid där?
- Minst tre månader.
- Hur illa är det?
- Ganska, dina fötter är väldigt mjuka och så.
- Kan jag inte få åka hem istället då? Jag känner mig inte särskilt funktionell med mina fötter om jag ska få vänta i tre månader på att få ordentlig hjälp.
- Vi skickar inte hem värnpliktiga.
Jag trodde jag skulle tappa hakan, men han skrev remissen och gav den till mig och sa att jag skulle lämna den till syster. Men då var jag tvungen att fråga:
- Kan jag få ett intyg att jag inte ska bära tungt?
- Nej nej nej... Du ska bära minst lika tungt som alla andra.
Det där kändes ju så betryggande om man säger så... NOT!
Men jag tog saker i egna händer som jag kan göra ibland =P och pratade med min plutonchef och sen bokade mamma en tid hos pappas läkare, I am so clever sometimes!
Sanningen är den att jag grät den dagen jag var hos läkaren, jag kände mig kränkt och behandlad på ett respektlöst sätt. Jag tyckte att den hjälpen jag fick var samma hjälp min hund kunde gett mig. Som jag sa "läkaren visste inte ens vart hans rövhål sitter"

Nu återstår det bara att se vad som kommer att hända, ska bli intressant enligt min mening. Blir jag kvar med de problemen jag har eller får jag åka hem? Kommer mina fötter klara det här eller inte? Ni anar inte hur många frågor jag har inom mig just nu.