Kan tiden inte gå fortare?

Det är onsdag, jag har en lektion på 20 minuter idag som jag är tvungen att gå på för att min mentor vill gå igenom betygen. Nu är det mindre en 3 veckor kvar till studenten och mer eller mindre exakt 2 veckor till min nästa tatuering. Dumt nog vet mina föräldrar inget om det och jag vet inte vad jag ska säga, jag tror jag underviker det. De får upptäcka den på egen hand helt enkelt. Ni tänker väl inte säga något till dem? Visserligen tror jag inte att de kommer reagera så häftigt, men det är ju bara så att man vet ju inte hur man ska lägga upp det, "mamma, pappa, jag ska tatuera min rygg". Hmm, nähh jag tror jag försöker undvika det.

Vad är det mer jag har att göra? Jag är ju klar med allt nu i skolan, har nationella i matte C på fredag, geografiprov på tisdag och en liten inlämningsuppgift på det (fast den är frivillig). Jag ska skriva klart mitt tal med, men det går nog fort, jobbar ju på det för fullt. Min svensklärare ska få läsa det och bedöma det tror jag för att vara på den säkra sida. Ironiskt nog har han glömt att jag hade gjort provet i höstas som jag inte klarade, så jag har tydligen fått VG på den versionen jag gjorde nu för 2 veckor sedan. Fast jag var ju nyligen dumpad när jag gjorde det i höstas så det är inget mig emot om man säger så.

För mig är det en plåga att gå till skolan nu, det finns inte mycket att göra och jag har bara halva dagar ändå, måndagar struntar jag i just nu, onsdagar skulle jag kunna göra lika så, men torsdagar och fredagar kan jag ju inte hoppa bara sådär. Men sista veckan kommer jag nog inte vara så pigg på att åka den där långa vägen för några lektioners skull utan jag vill ju ta det lugnt nu så att jag kan ta allt i min takt. Sen har jag ju inte heller övningskört på ages vilket jag bör om jag ska ha halkan den 1 juni. Kämpa på Catrin!

I helgen var jag på ett så otroligt kul läger, vi gjorde en hel del kul tillsammans, vi var nämligen 60 ungdomar där. Vi fick samarbeta, dansa, tävla, gå på föreläsningar och en massa skoj. Jag klättrade ju även i europas största torn (22 meter högt tror jag det var) och jag tog mig till toppen. Det var en mäktig känsla som inte riktigt går att beskrivas med ord om man säger så. Jag kan ju lugnt säga att det var det bästa lägret jag har varit på under hela min livstid, jag fick träffa människor med likvärdiga intressen som jag har och även ha en otroligt rolig tid med dem. Jag önskar att det var längre, tre dagar gick för fort måste jag säga. Men återträff är ett måste har vi kommit fram till.

Jag kommer nog lägga upp lite bilder från det om jag får tag på några. Men nu ska jag återgå till mitt!